Föddes i Sundsvall 1990 och bodde det första två åren med min mamma, pappa och två av mina syskon.
Men när jag var två år så skildes mina föräldrar efter att ha varit gifta i ett år.

Vad jag fått höra från min mamma så hade min pappa varit otrogen, dock är inte det något jag tror på så mycket. Enligt min bror så tog min pappa min bror med sig och flyttade då min mamma slog han, och varför han inte tog med sig mig är ett stort frågetecken för mig!
Från min pappa har jag inte fått något riktigt svar,tror inte att han vill smutskasta min mamma så han är nog tyst om det istället.
Min bror bodde hos pappa under hela sin uppväxt då han mamma inte mådde bra och hon valde att avsluta sitt liv när jag var 4 år.
Kommer ihåg exakt hur hon såg ut än idag trots att det nu är 18 år sedan hon försvann ifrån oss.

Under min uppväxt har jag flyttat ca 24ggr och bytt dagis minst tre ggr skola 5-6 ggr.
Och allt det där med min mamma.
Vet dock inte om min mamma läser det här men om du gör så vill jag säga att jag försöker gå vidare med allt och vill skriva av mig, det är min blogg och ja trots att du aldrig erkänner det så kommer jag ihåg allt så himla väl.

Vet egentligen inte vart jag ska börja, det finns så himla mycket att skriva om, men det svåra är att börja.

Har varit med om slag, saker kastade mot mig, dörrar som smäldes igen då hon blev sur och ja.
Vet inte när allt började eller varför men jag vet att det har format mig till den människan jag är idag.

När jag var liten gick i klass 1-3 vet ej vilken av dom, men jag jag på fritids efter att skolan hade slutat.
Fritids var oroliga då jag ofta sa att jag hade ont och tydde mig väldigt mycket till dom så gjorde dom en oros anmälan till soc, vilket senare blev till ett möte i hemmet med mig och min mamma. Vet ej varför dom tog mötet med mig i samma rum och ställde frågor till mig när min mamma satt bredvid.
Min klasskompis mamma hade även anmält då jag ofta var hos dom och gick utan ytterkläder när det var väldigt kallt ute. Hade ibland inte ätit och ja, vilket gjorde att min mamma började hata henne och snacka en massa skit om henne och gör än idag, vilket hon inte ens förtjänar då hon är en väldigt go person.

När jag var 12 år så blev jag moster åt en underbar liten tjej, vi hade hon hos oss vissa helger så min syster och hennes kille skulle få sova då min systerdotter hade kolik.
När hon var sex veckor så åkte dom in till akuten då hon fick krampanfall och där såg läkarna benbrott, massa blåmärken mm.
Hon fördes akut till en annan stad där hon fick specialistvård och svävade mellan liv och död.
Kommer inte ihåg hur gammal hon var när hon slapp specialistvården och fick återvända till den staden hon föddes, men hon kom aldrig tillbaka hem igen. Hon spenderade sen tid i en jourfamilj den första tiden tills dom hittade ett bra familjehem.
Jag har inte träffat henne sen jag var 13-14 år och jag frågar mig själv varje dag varför jag aldrig upptäckte det varför jag inte kunnat stoppa det. Hade jag vetat så hade jag stoppat det direkt. Jag önskar att jag var så gammal så att jag själv kunde vara familjehem till henne.
Saknar och tänker på henne varje dag!

När jag var 15 år så slängde min mamma och min låtsaspappa ut mig utan skäl.
Ja enligt dom fanns det skäl, jag lyssnade inte jag bråkade mycket mm.
Dom kanske kunde fråga sig själv någon gång till varför jag inte var hemma så mycket, jag gick till skolan satt på en lektion och sen sket jag i resten om jag ens gick till en lektion. Jag brukade sitta ute på bänkarna med en kompis och prata om allt mellan himmel och jord. Ibland gick jag hem och sov eller kollade tv när mamma hade åkt till jobbet.
Jag kommer ihåg när vi hade bråkat en gång, var livrädd och vågade inte somna för jag var rädd att hon skulle slå ihjäl mig. Ja den rädslan hade jag ofta, vilket jag inte ens berättade för alla psykologer/kuratorer jag gått till.

Jag flyttade till min pappa direkt efter där det var frid och fröjd ett tag, sen började min pappa och låtsasmamma bråka om hur dom skulle uppfostra mig.
Vi bodde på våran släktgård och pappa var nästan aldrig hemma, han kunde komma in efter jobbet säga hej, sätta sig och äta sen klä på sig för att gå ut och jobba på gården.
Under den tiden behövde jag min pappa som mest, jag har alltid varit pappas flicka pga allt som skett i mitt liv.
Min pappa slängde ut min bror när han var 18 år då brorsan inte gjorde som pappa sa åt honom och det var en massa bråk, fester mm.
Pappa jobbade även mycket när jag var liten, på helgerna när jag var hos han så jobbade han ofta började kl 4 på natten och kom hem på eftermiddagen. På morgnarna så gjorde min bror frukost till mig, kunde fixa maten, tog med mig till sina kompisar, ut på äventyr elle bara lärde mig spela basket och ja en massa roliga saker.

Jag vet att pappa än idag har skuldkänslor för vad han gjorde mot min bror men det jag inte förstår är varför gjorde han inte annorlunda mot mig då?
När jag var 17 år fick jag nog av allt bråk, jag slutade att äta, ville inte sitta med dom vid matbordet då jag visste att det skulle bli en massa bråk.
Det slutade med att jag gick ner ca 25 kg på 1-2 månader. Där blev skolan orolig och jag fick träffa skolsköterskan som började prata med mig om allt och ja hon var helt underbar.
Fick träffa henne flera gånger i veckan, väga mig, prata mm. När det fortsatte så sa hon att hon skulle kontakta en biulemi/anorexia klinik så jag skulle bli inlagd.
Jag försökte äta mer började med grönsaker, men tränade en massa vid sidan om. Hon höll koll på mig under en lång tid, vilket jag är väldigt tacksam över. Tack vare hennes stöd så är jag idag frisk.

Men efter ett tag så blev jag så less på allt bråk hemma så jag stack iväg utan att säga något blev ungefär en vecka tror jag.
Kom hem till ett hem fyllt av bråk igen, när jag var 18 tog jag mitt pick och pack och flyttade så långt bort som jag kunde då.
Det på ett sätt blev en räddning men inte lång tid.

Det är först den dagen som jag fick reda på att jag väntade barn som jag verkligen kände glädje i livet och sen den dagen har mitt liv varit underbart. Jag kan ärligt säga att jag känner 100% lycka och glädje, det finns ingenting idag som kan få mig att må dåligt!
Jag har min man och min son och det är det bästa i livet!