Satt imorse och kollade på olika forum och grupper om funktionshinder mm.
Det stör mig något så enormt mycket att folk tycker synd om en när man har ett barn med en sjukdom/funktionshinder.

Det är inte ett dugg synd om oss, våra barn är precis som alla andra men kan vara sjukare oftare eller senare i utvecklingen än andra barn.
Men vi är stolta och glada över att få ha våra fina barn hos oss, få se deras framsteg deras livsglädje och kämparglöd!

L kunde inte sitta förrän han var 2 år gammal, först då hittade han balansen.
Nu går han om man håller i hans hand dock väldigt ostadigt och tappar greppet flera gånger.
Han ska få ortoser så att han kan få mer stabilitet i fotlederna och förhoppningsvis så kommer ham i framtiden stå som han ska istället för att stå på en sida av foten. 

Men trots allt så är jag otroligt stolt och glad över att jag har min fina son, han kämpar varje dag med sin träning och vill verkligen kunna en massa saker och det glädjer mig att han har den kämparglöden och inte ger upp!